Fakta om skogsharen

Foto: Rolf Segerstedt

Benämningar och synonymer

 

 

• Jösse
• ramlare= handjur.
• mohare= sydlig varietet med blågrå vinterpäls.
• fjällhare, nordhare eller backhare= i äldre litteratur om den rent vintervita varieteten.
• sydhare eller hedning (av hed)=  i äldre litt. om moharen.

Vetenskapligt namn och grupptillhörighet
• Lepus timidus
• familj: Lagomorpha= Harar och kaniner
• ordning:  Leporidae= Hardjur.

Mått
• längd 45-60 cm
• svans 5-7 cm

Levandevikt
• ca 3 kg (2,5-5)

Färg med varianter
• normalt brungrå sommarpäls och vit vinterpäls. Svarta öronspetsar och vit svans året om.
• mohare med blågrå vinterpäls (sydlig).
• ”trollhare” helsvart.

Könsskillnader
• små.

Läten
• gällt skärande ”dödsskri” om tagen av rovdjur; div. lågmälta gnägganden och stönanden; ljudligt stamp  med ett bakben.

Spår och spårtecken
• små asymmetriska framtassar och stora baktassar.
• förflyttar sig i språng med framtassarma i linje i rörelseriktningen och de större baktassarna sida vid sida.  Baktassarna  hamnar framför framtassarna i varje spårgrupp.                                    
• spillning i form av runda tillplattade pärlor om ca 1 cm i diameter.
• klipper skott och smågrenar i skarpa snitt.
• mjuka vita ulltussar kan återfinnas på senvintern där harhanarna utkämpat  "boxningsmatcher" om honornas gunst.

Utbredning
• nordliga Europa och Asien samt alperna. I arktiska Nordamerika och på Grönland förekommer den närbesläktade polarharen som är vit året om.

Födoval
• vintertid: bärris, ljung, kvistar av lövträd (dock ej al); Tar bara kvistar av viss största och minsta diameter, optimerar på så sätt intaget av bark; lämnar björkknoppar och andra delar av växterna, som innehåller mycket matsmältningshämmande substanser.
• sommartid: örter och blad, något mindre gärna gräs.

Livsmiljö
• förekommer i skog, men också på kalfjäll och på trädfria öar; var tidigare  (innan fältharen utplanterades på 1800-talet) även vanlig i Sydsveriges brutna jordbrukslandskap.
• vid en undersökning av spårförekomst på snö i olika biotoper inom ett barrskogsområde i Bergslagen utnyttjades biotoperna i ordningen: björkhage - hygge - barrblandskog - mosse - tallhed; speciellt födosöket var främst förlagt till björkhage och hygge.
• viss årstidsvariation: föredrar områden med mycket buskvegetation vintertid, områden med utbildat markskikt av t.ex. bärris under andra årstider.

Dygnsrytm, aktivitet
• nattaktiv vintertid; sommartid även aktiv i gryning och skymning.
• tillbringar dagen i daglega under en gran eller i en skreva; någon gång i en kort ”snögrotta”.
• rör sig bara på en mindre yta vid ymnigt snöfall tills dess snön packat sig.
• på Irland kan större ”flockar” av harar vara aktiva dagtid.

Familjeliv
• ensamlevande, hävdar inte revir (överlappande hemområden). Honan besöker ungarna bara för att ge dem di, vilket sker ett fåtal gånger per dygn. Polarhare och irländska skogsharar kan uppträda i ”flockar”.

Hemområde
• i barrskogslandskap 200-300 ha på helårsbasis; utnyttjar hela området på våren, rör sig på en mindre yta sommartid.
• i en studie från Västerbotten låg hanarnas hemområden på i medeltal 280 ha och honornas på 116.
• i täta stammar i Skottland 20-30 ha.

Vandringar
• inga längre vandringar noterade. Ungdjur etablerar sig i närheten av sin födelseplats. Längsta avstånd i en svensk studie var 5,5 km från födelseplatsen.

Fortplantning (antal ungar etc.)
• könsmognad: ingen observation av dräktighet före ett års ålder.
• parning: första parning från mitten av mars, (Mellansverige), senare parningar inom ett dygn efter det ungarna i förra kullen fötts.
• dräktighet: 50 dygn
• kullstorlek: 1-8 ungar per kull.
• kullintervall: 2-3 kullar per år; färre i norr än i söder, dock lika många ungar per år (således större kullstorlek i norr).

Ålder, dödlighet
• max ålder ca 10 år.
• överlevnaden hos vuxna harar varierar mellan år. I en svensk studie låg den mellan 42 och 88%.
• hanar har lägre överlevnad n honor beroende på att de är mer aktiva.
• ca 80% av alla harungar dör innan vintern; de som uppnåt vuxen storlek lever i genomsnitt ytterligare ett år.
• dödligheten är störst mellan 2 veckors och 100 dagars ålder, d.v.s. tiden mellan det ungarna börjar utforska sin omgivning tills de slagit sig ned i ett eget hemområde.

Sjukdomar
• noseksem, lungmask, pseudotuberkulos, ”fälthare-syndromet”, harpest (tularemi) m. m.
• tularemi drabbar även smågnagare och kan överföras till människa via myggor; frekvensen sjukdomsfall hos människa följer sorkcyklerna.

Fiender
• i stort sett alla rovdjur, större rovfåglar och större kråkfåglar; främst dock rödräv.

Antal och antalsförändring
• i Bergslagen på 1970-talet före rävskabben 10-30 per 1.000 ha, beroende på fas i sorkcykeln; i mitten av 1980-talet, när skabben hade decimerat rävstammen, 50-60 harar per 1.000 ha.
• på rovdjursfria öar kan tätheten bli mycket högre, t.ex.  på Hållö (77 ha) utanför Smögen där man 1974 beräknade antalet harar till 225, d.v.s. 3.000 per 1.000 ha; likartade tätheter har uppmätts på ljunghedar i Skottland som vårdas intensivt för produktion av moripa.
• populationen begränsas främst av rovdjur (rödräv). I öppet landskap i Sydsverige tillkommer konkurrens med fälthare.
• i områden där man håller efter rovdjuren och harstammarna är täta hat man diskuterat betydelsen av t.ex. inälvsparasiter för att begränsa tillväxten av harstammen ytterligare.

Speciella beteenden och anpassningar
• kan leva på svårsmält föda trots avsaknad av stor jästank (som älgens och andra idisslares våm) genom att äta om den finare fraktionen av födan sedan den berikats med mikroorganismer i blindtarmen och kommit ut genom ändtarmen i form av mjuk avföring när haren satt sig i daglegan.
• olika anpassningar för att undvika rovdjur, bl.a. pälsbytet som styrs av förändringar i dagslängd, men modifieras av temperatur.
• hanarna gör upp om parningstillfällen, ”boxas”.
• kan få fertil avkomma med fälthare.

Djuret och människan
• kan göra skada på odlingar av skogsplantor för utsättning.
• med kännedom om artens potentiella populationstätheter relativt de den normalt förekommer vid, önskar man ofta försöka förbättra tillgången på skogshare genom utsättningar m.m.; någon verklig förbättring uppnås dock inte förrän orsakerna till de låga tätheterna är borta, oftast handlar det om att bli av med rovdjur, något som varken är lätt eller okontroversiellt.
• på senare tid har man börjat diskutera de eventuella problem som kan uppstå eftersom skogsharehonor villigt parar sig med fältharehanar.

Enklare åldersbestämning • forskare använder t.ex. vikten av ögats lins som ett mått på ålder. Man har även gjort försök att utläsa åldern på tillväxtlinjer i käkbenet.
• för andra ger harens vikt/storlek en ledtråd, men efter ett halvår har ungarna som föddes tidigt redan uppnått vuxenstorlek.
• ytterligare en metod är att känna efter om haren har en broskknöl på ovansidan i framtassens led mot benet. Metoden kräver övning och knölen försvinner vid  8-9 månader ålder.
Folktro
• kloka gummor utnyttjade bjäror, en slags harar, till att tjuvmjölka andras kor. Ibland har de svarta skogshararna ansetts vara sådana bjäror.
• enligt Bibeln är haren en idisslare, något som kan ha sitt ursprung i att man tog den stora blindtarmen för en mage.

Litteratur
Lär känna skogsharen. Av B. Lindlöf, Svenska jägareförbundet, Stockholm  1987.
Harer og harejagt. Av J. Barikmo och H. C. Pedersen,  Gyldendal Fakta 1997.
Haren - i skog och öppna landskap. Av Bo Frylestam, Jägareförlaget 2001.
Ung eller gammal - konsten att bestämma åldern på vilda djur och fåglar av Åke Andersson m.fl, Jägareförbundet, Uppsala 1996.

 

 

 

Med tillåtelse av:  Örnbo viltfakta, Erik R. Lindström, Hasselbacken 6, 711 98 Ramsberg. e-post: erik@viltfakta.se